Debatten om ”kultureliten” och ”verklighetens folk” har verkligen blivit ett hett debattämne i den svenska samhällsdebatten. Göran Hägglunds omdiskuterade artikel som verkar vara en valstrategi liksom kristdemokraternas hjärtefråga vid förra valet, sänkt bensinskatt, tillsammans med partiets kulturtalespersons, Dan Kihlströms, artikel om ”det svenska kulturarvet” har hittills inte gett det önskade resultatet som partiet hade hoppats på, åtminstone bland ”vanligt folk” som sviker KD, men kanske bland ”eliten”.
Göran Hägglund för talan om att han är väldigt glad att den borgerliga regeringen med sin privatiserings- och skattesänkningspolitik har underlättat livet för vanligt folk men att han hade önskat mer på kultursidan vilket inte har inträffat än. I sin helhet handlar Hägglunds artikel om ett försvarstal för de befintliga normerna i samhället, normer som för det mesta p.g.a diskriminering av olika grupper tydligt kritiseras av de som anser att alla borde kunna föra sina talan och vara de de är utan är föraktas, en känd personlighet i en gruppen av kritiska röster är Åsa Linderborg, kulturskribent på Aftonbladet som med sitt svar: ”kulturens dödgrävare”, har retat upp gallan hos de värdekonservativa. Göran Hägglund benämner normkritikerna för ”kulturvänstern”, något som konstigt nog förs för det mesta av liberala tänkare, speciellt på Dagens Nyheters kultursidor. Visserligen ligger liberalismen vänster om konservatismen i den politiska skalan men att det ska de rödgröna som parti ska bli föremål för är förvirrande.
Egentligen handlar konflikten mer mellan de liberala som vill att alla levnadssätt ska vara accepterade och därmed inga normer som säger hur man ska leva och konservatismen där auktoritetens elit bestämmer vad som är moraliskt och normativt rätt och vad som inte hör hemma i ett hederligt och anständigt samhälle. Därför handlar konflikten egentligen mellan de borgerliga partierna själva, med i och med att de fyra partierna är i koalition är det bäst att låtsas som att de liberala åsikterna är vänsterns eller socialismens åsikter. Visserligen finns det många områden där den socialistiska kritiken mot de befintliga normerna skiljer sig i karaktär i jämförelse med de liberala, som t.ex jämställdheten där de liberala betonar den fysiska friheten, mer känd som ”den negativa friheten” medan socialismen betonar den sociala och ekonomiska friheten, mer känd under benämningen ”den positiva friheten”, hos kvinnor så att kvinnor inte blir beroende av männen. Göran Hägglunds kritik är dock emot båda dessa former av jämställdhets- och frihetsideal båda vill krossa de konservativa normerna.
Kristdemokratiska kulturtalespersonens, Dan Kihlströms, artikel handlar på samma gång om ett svar på Åsa Linderborgs jämförelse av Hägglunds kulturperspektiv med nazismens och förklaring av KD:s kulturpolitik med begrepp som jag väldigt många gånger fått läsa på nynazistiska sidor, bl.a. ”det svenska kulturarvet”, ”våra rötter i historien”. Vidare definierar han kulturen som ”språk”, ”religion”, traditioner” mm. Något som kan sammanfattas i en term: ”kulturnationalism”, något som p.g.a olika lagar emot rasism har även blivir räddningen för rasistiska gruppers öppna prat om vad som är svenskt och vem som kan kalla sig för svensk. Därmed har kristdemokraterna förstått att Sverigedemokraterna attrahterar deras värdekonservativa väljare och vill därmed förhindra det genom att erbjuda samma ”vara” till lägre pris, dvs i ett rumsrent parti.
Nu på sista tiden har även PR-konsulten Linda Skugge blandat sig i debatten med tyvärr för hennes del är hennes artikel mer genomsyrat av ett desperat försök till att ovanifrån bestämma vad vanlighet och verklighet bland ”verklighetens folk” är, en egenskap som alltid har burits av normskapande konservativa tänkare som bestämmer vad som är bra och vad som är ohederligt. Artikeln är genomgående präglad av frustration över att de som inte har tillhört överklasseliten vars levnadssätt som ofta varit normen för samhället har nu fått vara så som de velat.
Av hela debatten kan man dra slutsatsen att KD känner sig riktigt ogynnade och desperata i en regering där moderaterna fått säga nästan allt och överskuggat de andra på ett mäktigt sätt. Nu vill KD visa att man finns, förra gången var det ett misslyckat försök att gå emot klimatforskarna och dumförklara dem genom förslag på sänka bensinskatter, nu är det dags att dumförklara normkritikerna. Tendensen är dock tydligt konservativ, präglad av egoism, kortsiktighet, auktoritet, hierakism ordnings tänkande.
