Problemet är inte sociala orättvisor utan kapitalism

Postad av: mohammedsvensson på: november 15, 2009

I: ekonomi | fackligt | jämlikhet | regeringen
Kommentera!

En miljard människor hungrar, miljötoppmötet i Köpenhamn om mindre än en månad är på väg att bli ett misslyckande, Barnsoldater rekryteras så tidigt som vid 8 års ålders för att bli framtidens krigsförare och marinsoldater och därmed försvara imperialismen. Dessa är händelser som alla räknas som stötande, upprörande, misslyckande och orättvisa.

Många påstår att det handlar om sociala orättvisor och det är utan tvekan så det är. Men det är inte just sociala orättvisor som är grunden till problemen utan sociala orättvisor är en effekt av ett visst system. Sociala orättvisor är inget system i sig och de har inga fullbordade funktioner utan de är ett resultat eller en konsekvens av ett visst systems funktioner och det systemet i detta fall är kapitalism. Kapitalismens natur är just att kapitalet är viktigast och i och med att kapitalet och arbetet ofta är antagonister till varandra minskar arbetets värde när kapitalets ökar samt vice versa. Arbetet utgörs av människors slit medan kapitalet i sig är inget konkret som har med människans kroppsliga verksamheter att göra. Det ändrar form från tid till tid men dess roll är alltid detsamma: att få människor att skaffa sig högre levnadsstandard på bekostnad av andra så att de inte lyckas göra på bekostnad av ”oss”. Det är ett system baserat på konkurrens, precis som vilda djur som jagar varandra för att skaffa sig högre position i hierarkin. Kapitalismens älskade kamrat är den fria marknaden där inga hinder och regleringar finns så att det blir en styrkeuppvisning och de som har störst ekonomisk styrka tar hem segern.

Det är just det som är grunden till problemet att länder med hög levnadsstandard idag väljer att tala om utsläppsminskning i fattiga länder mot betalning från de rika så att produktionen i de fattigare länderna lamslås och deras beroendeförhållande till de rika länderna växer. Det är just det som gör att miljarder människor lever i svältsituationer medan man i rika delar av världen försöker ordna ”fjärrkontrollerat” liv genom användning av världens resurs många gånger större än sina proportionella andelar. Man exporterar vapen till de fattigare länderna i en fri marknadskapitalism och på det sättet försäkrar sig om att arbetslösheten ska vara så låg som möjligt, oavsett vad vissa jobb har för konsekvenser. Genom IMF(Internationella valutafonden) och WB(världsbanken) där makten ligger hos de rika länderna tvingar man fattigare länder till privatiseringar och nedskärningar så att multinationella företag från rikare länder upprätthåller imperialismen. IMF och WB har som villkor att man ska privatisera och skära ned i sina offentliga sektorer för att kunna få lån, lån som gör de fattiga till fångar då lånens räntor blir så höga att fattiga länder måste betala av mångdubbelt till de rika för att göra sig fri samtidigt som den fria marknaden med privata aktörer gör att deras tillgångar och resurser ligger på världsmarknaden utan att de kan göra något anspråk på dem. Detta kallar dem senare i sina medier för ”demokratisering av ekonomin” som om demokrati är anarki där den som har den ekonomiska styrkan ska få allt, berättad i Michael Moores nya dokumentär: Capitalism: A love story.

Det är därför inte sociala orättvisor i sig som är problemet som ska åtgärdas, det är just det kapitalistiska systemet där sociala orättvisor är en naturlig del, som ska bekämpas. Det krävs hårda regleringar och samhälleligt ägande för att hindra samhället och världen att bli en vildmark där människor agerar som rovdjur och sliter sönder varandra såsom det är nu. Detta tycker även en stor majoritet av världens medborgare.