Obalansen i Mellanöstern-konflikten

Postad av: mohammedsvensson på: mars 19, 2010

• I: internationell politik | israel | Mellanöstern | Palestina | solidaritet
• Kommentera!

Israel har ensidigt beslutat att utöka sin ytmässiga ockupation i östra Jerusalem med 1600 nya bosättarhus. Beskedet gavs av den israeliska premiärministern Benyamin Netanyahu under tiden då USA:s vice-president Joe Biden var på besök i Mellanöstern med målet att dra igång diskussionen om fredsprocessen i regionen. USA uppretades av beskedet och den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton kallade det för skymfande mot USA och begärde frysning av byggandet. Israel svarade med att man beklagade den dåliga tajmningen av förkunnandet av beslutet men att man inte skulle stoppa byggandet. USA reagerade ”starkt” och relationen mellan Israel och USA ansågs vara i dåligt skick, i ett sådant läge att den israeliska ambassadören i Washington beskrev som värst i 33 år. USA:s president Barack Obama var snabb med att dämpa ner det hela med att säga att man inte hade någon stor konflikt med Israel och att USA alltid är Israels bästa vän. Det hände alltså inget konkrett för att stoppa Israels ensidiga och vågade beslut att utöka sin ockupation och försvåra utsikten för fred i Mellanöstern, det hela har varit föremål för hungriga tidningars fetstilta rubriker som ofta överreagerar för att få fler läsare, inte minst nu när USA som Israels största beskyddare öppnar munnen och tycker att något har gått för långt. Själva ämnet som har varit byggande av bosättningar har ignorerats till förmån för skriverier om ett kärlekspar, i form av Israel och USA, som ibland blir sura eller besvikna på varandra och som snabbt ringer om och säger att man inte kan leva utan varandra.

Idag har dock fördömandet nått en ny etapp i och med att kvartetten FN, EU, USA och Ryssland, alla förkunnat sitt ogillande av Israels ensidiga expandering på bekostnad av palestinska områden som ockuperats efter sexdagarskriget 1967. Israel kallar hela Jerusalem som sin odelbara huvudstad, alltså inklusive de områden som annekterats efter 1967, en linje som mest syns i den israeliska utrikesministern Avigdor Liebermans arabofoba tal och hänvisningar till religiösa skrifter om Davids rike. Men det som är tydligt är att dessa uttalanden enbart ter sig i form av verbala kritik och inga konkreta handlingar för att få till stånd ett stopp av byggplanerna syns till. Israel är också fullt medveten om att varken USA, Ryssland eller EU kommer att vidta verkliga åtgärder emot dem. För om inte det var fallet, skulle inte EU agerat starkare nu när dess utrikespolitiske person, Jane Ashton, har ”hemligt” beskrivit Gazas situation som hemsk och värre än Haiti? EU har ju verktygen i verktygslådan i form av en avbrytning av sin handelsförbindelse med Israel. Israel är beroende av handel med EU då landet saknar konstruktiva relationer med sina grannar utom en ytlig politisk relation med Egypt och Jordanien. Dess nära allierade, Turkiet, har också svängt och är nu mycket tveksamt till relationer med Israel, speciellt nu när AKP vill återuppbygga sina relationer med den muslimska världen och få en ledande position i inte bara regionen utan bland hela den muslimska befolkningen i världen.

USA som är Israels tveklöst närmaste vän ligger för långt borta för att kunna ha en relation med Israel där all israelisk import och export sker uteslutande med USA. Både EU och Ryssland har stor inverkan i Israels dagliga liv och deras belägenhet nära Israel har gjort att de är utrustade med möjligheter att sätta riktigt press på Israel. Gällande USA har landet lika stor möjlighet till press på Israel som Israel har behov av dess relation och inte minst dess årliga bistånd på ca 50 miljader kronor. Hälften av detta bistånd sker i form av militära förnödenheter vilket betyder att en stor del av de artillerier och tankar som används emot palestinska mål är finansierade av amerikanska folket genom statlig skatt till den federala staten som sedan skickar det i form av militärt bistånd till Israel. Det innebär att USA är medskyldigt i de civilas död i Palestina då en stor del av de dödande militära krigsmateriel är amerikanska som bara getts till Israel, alltså ingen försäljning.

Det råder en riktig obalans i det internationella samfundets syn på konflikten i Mellanöstern för om inte det var fallet skulle båda sidor behandlas likvärdigt och Israel skulle absolut inte vågat komma med beslut om expansion av ockupationen. När det gäller Palestina underkänner Väst t.o.m demokratiska val som inte ger det önskade resultatet, t.ex senast när Hamas vann ett val som av internationella observatörer beskrevs som rätt. Alltså är argument som demokrati och frihet bara ytliga förfalskningar av det verkliga som går ut på att Israel anses som vän och palestinier som fiender så länge palestinier inte underkastar sig ockupationen och håller tyst. Om inte det var fallet skulle väl kvartetten gjort mer än bara fördömande som ändå inte avskräcker ett land som i verklighet ses på som den bästa vännen i området. Det måste till sanktioner mot Israel för att på riktigt kunna uppnå något konkret framgång i strävan efter fred.

Etiketter 1600 bosättningshus, östra jerusalem, bistånd, bosättning, eu, fn, gaza, israel, jane ashton, jerusalem, mellanösternkonflikt, Palestina, ryssland, usa, västbanken